Hur mycket klarar man egentligen . . . ?

Att förlora någon som inte finns kvar längre på denna jord är nog det värsta som finns i hela universum, ialla fall enligt mitt tycke! Tycker ni annorlunda respekterar jag det.

Troligtvis för att man själv har varit med om det. Vad tar man för ställning till det som hänt? Hur hanterar jag egentligen sorgen som jag själv har/haft från händelsens första början tills NU!

Visst finns det fler "fall" som gör att man tappar focus. En skilsmässa kanske räcker för att ens liv bryts upp och man slutar upp med det man gör, just då.

TIDEN LÄKER ALLA SÅR, är ett ordspråk som lyder. MEN VAD BETYDER EGENTLIGEN DET!!
Inte att man glömmer något ialla fall.

Det man sett finns i blidarkivet någonstans i hjärnan. Samma gäller det man hört, de ligger samlat under videoinspelningar precis intill bildarkivet på någon av hjärnhalvorna.
Man kan nöta fram och tillbaka på alla ord och bilder som fastnat i arkiven. DAG som NATT!!

Alla människor i hela världen har olika personer som står dem närmast, jag hade min MAMMA som betydde massor. Tyvärr var man lite ung för att bevisa det, kan jag tycka så här i efterhand.
Hade känts bättre om man i alla fall kunde ha fått avsluta tiden tillsammans med "JAG ÄLSKAR DIG"

Kommit fram till att jag kommer nog reagera mindre på något som händer senare i livet, detta har blivit som ett hård väg att lära sig...
 
Idag har jag äntligen tagit min i kragen och bokat tid till läkare som sedan kommer ge mig remiss till någon samtalsterapeft eller psykolog!!!
 

RSS 2.0