Elins rosa blogg

Att livet har ett slut det vet nog alla, även de allra minsta vet att man kommer till himlen. Kanske för att det är något som är ett enkelt sätt att förklara varför någon inte finns ibland oss längre...
De pekar uppåt mot de blå och säger:
- Där är ....! och ser mycket bestämda ut. Otroligt medvetna.

Jag och mina syskon förlorade vår farfar 1989, vid tiden runt jul, vet att farmor alltid ska påminna oss om det.
Men det är ändå hennes man. Eller ja, var.
Jag var då 6 år och minns farfar väldigt lite, vet att han brukade ha oss i knät och skutta upp och ner. Var ju så otroligt roligt!!!
Han gick bort vid 73 års ålder av att hjärtat hans hade stannat och han hade somnat in under natten. Farmor tog det nog rätt bra men kanske för att hon visste hur mycket han fått slita för att få den gården de då hade/har för farmor bor fortfarande där.
Då förstod man inte mycket mer än att alla kommer inte finns med oss hela livet. Då var det bara så, helt enkelt.

Men det som tagit mest på oss var MAMMAs plötsliga bortgång, iof. nu när man tänker tillbaka var året innan ett rent helvete då hon alltid var så berusad, speciellt på helgerna, att maten fick vi fixa till själva. Bli skjutsad till någon kompis fanns inte på kartan m.m.
Så att det PLÖTSLIGT hände, är kanske att dramatisera det?
Men att en person väljer att lämna en så stor familj som vi är, finns inte i någons tanke.
Att göra något åt spriten vet jag var på tal men antagligen försent påtalat...

Jag var då 17 år och gick sista året i gymnasiet, livet vändes upp och ner. Vad för fel har JAG gjort var den nog första frågan man ställde sig. Säkert inte bara jag som fick den tanken.
Varför hittade vi inte henne tidigare, hade dem kunnat rädda henne på sjukhuset då?



Varför väljer man att ta sitt liv, måste varit ett extremt svårt beslut? Eller var det enkelt?
Varför på sin egna namnsdag? Var det planerat långt innan?
Vi har inte hittat något brev som hon lämnat för att förklara sig, varför? Men man hoppas alltid att det skall komma fram något, fortfarande efter nio år.

Var det kanske bara det berusade tillståndet som hjälpte henne på traven, att våga, att våga ta sitt liv.
Obduktionen visade att en hel del starka värktabletter tillsammans med alkohol försämrade hjärtats rytm och STOPPADE helt enkelt hela kroppens flöde. För att kunna leva...
På sjukhuset höll de på i tre långa timmar för att få igång hjärtat men inget hjälpte...

Livet är hårt, mycket ska man klara att ta sig igenom, men det som får mig att känna mer livsgjädje är att jag är inte ENSAM, inte i den här familjen, inte i den här staden och heller inte i den här världen om att förlora någon, en person som betytt något så otroligt mycket.

STOR TANKE TILL JUST ER SOM FÖRLORAT NÅGON! <3